Ett besök som berörde...

Jag tror att det är ungefär 75 kvinnor som har samlats i kapellet denna morgon för att vara med om en julandakt och få en julklapp av Frälsningsarmén. Det är kvinnor i alla åldrar, många unga i tjugo årsåldern. Det har de typiska "fångdräkterna" på sig. Vi befinner oss i ett kvinnofängelse utanför San Juan.

För att få komma in visiteras vi noga. En stor droghund undersöker var och en av oss. Vi är ca 10 kvinnor från Frälsis varav några officierade (pastorer). Fängelset består av ett stort område med många bostadshus och några större lokaler. Det är  förhållandevis väl underhållet, målat och rent och med grönska runt omkring.

Vi sjunger flera julsånger tillsammans med kvinnorna. Det är faktiskt en ganska glad stämning när vi sjunger  tillsammans. Många spelar med olika rytminstrument och på inhemska trummor. Här talar vi inte om julstämning i form av "Stilla Natt" med vacker pianomusik utan de Puertorikanska julsångerna är mer som "Feliz Navidad" och med salsa takt.

Janet Zuniga håller en otroligt fin predikan och det känns som att de flesta som är där suger in varje ord av hopp och tro som de kan. Det synsi ögonen att de är berörda. När vi frågar om någon har ett förbönsämnen så är det många som räcker upp handen. Många ger också sitt gensvar när Janet frågar om någon har tagit emot Jesus i sitt hjärta under bönen. En ung kvinna ber att få sjunga en sång, hon tar micken, sluter ögonen och sjunger en lovsång till Herren. Det är då jag märker det. Många i denna grupp av interner har vuxit upp i en kyrka, eller i en kristen familj. De känner igen sångerna, tonen, bönen och ordet. Det gör ont i mig att tänka på detta. Särskilt när jag ser alla unga tjejer. Vanliga, söta, fina tjejer som gillar att fixa sitt hår och snacka med kompisarna. Jag lägger märke till att många av dem har riktigt snygga, moderna tennisskor och jag inser när jag ser mig omkring att skorna är det enda det enda de får välja själva. Annars har alla dessa opersonliga dräkter. Några har sytt in och sytt upp sina dräkter så att passformen är mer "slimmad", mer moderna. Många av det yngre tjejerna tillhör den grupp interner som har blå dräkter. På slutet av samlingen förstår jag att de interner som har blå dräkter är de som begått svårast brott. Det är gruppen med högst säkerhet. Den grupp som troligen sitter inne för mord. Troligen på livstid. Även den tjej som sjunger lovsången har blå dräkt. Jag tänker "Hur hamnade ni här?" Vad hände egentligen?" När jag ska leda en julsång delar jag också hälsningen som Jesu mor Maria fick av en ängel "Var inte rädd'. Jag ser hur de lyssnar noga. 

Vi avslutar samlingen med att dela ut julklappar till var och en. En fin julpåse med några hygienartiklar. Flera kvinnor viskar i mitt öra: be för min son....eller be för min mamma. Jag nickar och önskar Guds välsignelse. Jag säger också "Feliz Navidad" till några. "God jul", orden fastnar i min mun, det känns faktiskt svårt att önska det. 

Så många fina kvinnor, som det gått snett för i livet. Hur ska det gå för dem?

Jag vet att de var berörda av vårt besök men jag kan också lova er att besöket berörde mig. 

Plötsligt sitter vi i bilen igen. Mission completed. Vi är tillbaka i vår verklighet. Vi kan lämna deras verklighet bakom oss och fortsätta våra liv. Jag tänker på budskapet som Janet Zuniga gav om Jesus återkomst och om himlen. Jag skulle inte tro att jag kommer att möta dessa kvinnor någon mer gång här på jorden, men jag vill tro och hoppas att jag en dag kommer att få möta dem i himlen.