Yes Lord! I onsdags fick vi våra Puerto Ricanska körkort. Det var helt nödvändigt, eftersom de svenska körkorten bara "gällde" i tre månader här.
För ett par veckor sedan besökte vi stadskontoret där man ansöker om körkort. Fick veta att vi var tvungna att ta både teoriprov och förarprov. Började med att fylla i en bunt med papper, betala för ett antal stämplar och göra ett läkarbesöket. Läkarbesöket var det enklaste i hela denna process. Vi bara gick till ett litet kontor (typ kiosk) i samma byggnad där en äldre farbror doktor tog emot oss. Han var drygt 75 år, satt och småsjöng och verkade faktiskt en aning senil. Undersökningen tog ca tre minuter. Efter att ha vägt mig, mätt mig och kollat synen genom att peka på en rad med stora bokstäver tittade han noga på mig och frågade: blont hår och blåa ögon? Sedan satte han några kryss och så var jag friskförklarad!
Det teoretiska provet läste vi på kvällen innan vi skulle göra det. Vägskyltarna är ju ungefär de samma som hemma men det svåra var att vi var tvungna att plugga in vad olika trafikbrott kostar i böter. Massor med olika summor beroende på var du parkerar fel osv. Vad säger det om ett land när det viktigaste av all teori för blivande förare är hur de kommer att straffas om de gör fel? Det konstigaste av allt är att ingen verkar i praktiken följa en enda regel...Teoriprovet innebar ett antal kryss frågor och utfördes på dator. Det var verkligen med Guds hjälp vi båda blev godkända, en del frågor förstod vi inte ens riktigt utan fick chansa! Efter detta blev vi fotade och så fick vi ett "övningskörningskörkort". Sedan skulle vi vänta en månad innan vi fick lov att köra upp. I veckan åkte vi till kontoret för att boka en tid och då fick vi plötsligt en tid direkt fast det bara gått två veckor. Tidigt i onsdags morse åkte vi till området där uppkörningen skulle äga rum. Vi fick ställa oss i kö och vänta med bilen medan ett antal elever från en körskola körde upp. Insåg genast att jag skulle få problem. Jag var inte direkt orolig för körningen men för parkeringen som alla var tvungna att börja med. Fickparkering mellan fyra koner. Flera elever hade klara problem trots att de hade små personbilar. Vi har en minivan för åtta personer... Ni som känner mig väl vet att jag hellre går en kilometer extra än att fickparkera. Markus körde upp först och fick sitt körkort. Jag tog ett djupt andetag, bad till Herren, och backade in mellan konerna. Tänk att Herren kan hjälpa oss med allt! Resten av uppkörningen var mer ett skämt, fem minuters körning och sen var det klart. Jag fick visst 83 poäng på min uppkörning och man var tvungen att ha 70 för att bli godkänd, Markus fick bara 82...
Det svåra här är väl egentligen inte att få ett körkort utan att köra i denna galna trafik, men det har vi ju redan gjort i fyra månader nu...
(körkortet gäller visst fram till 2018...)
